Poesimöte var utlyst till 2 juni kl. 18.30. Plats, grillkåtan vid Laisan. Ordföranden och Bernt-Erik hade diskuterat platsen och funnit den mycket lämplig, och en lite vägbeskrivning hade för säkerhets skull lagts till på inbjudan.
Bernt-Erik och undertecknad möttes vid Sorsele hembygdsgård 18.00 för samåkning och efter att ha plockat upp Boggi vid Statoil så styrde vi kosan mot norr. Denna dag hade vädret svängt om och en skön värme fick folk att strosa omkring i t-shirt, men nu på kvällskvisten började det mulna på och regn var utlovat – dock inte ännu.
Vi svängde höger efter bron som går över Laisan och körde den smala asfaltvägen som efter några kilometer övergick i en grusväg. ”Så nu är vi framme” sa Bernt-Erik och stängde av motorn, vid en lägerplats bredvid en röd stuga.. ”Nej, här är det inte” sa jag. ”Inte?” Nej, det här var inte platsen jag tänkt på, och ingen grillkåta. Trots att vi varit så överens så hade vi helt uppenbart tänk på olika ställen.
Nå, inget att göra mer än att åka tillbaka. ”Vilken grillkåta menar du”, undrade Bernt-Erik, och det började jag också undra. Det var nämligen många år sedan jag senast besökte platsen. ”Kanske vid Långforsen?” Ja, kanske det. Sagt och gjort, vi tog oss tillbaka en bit och svängde ner mot Långforsen. Översvämningen hade ännu inte helt dragit sig undan, så det var att köra försiktigt på den vattensjuka vägen, och strax före vändplanen hade vattenmassorna bildat en liten sjö. Innan vattnet hejdade oss hade vi insett att detta inte var platsen vi sökte, men på andra sidan vattensamlingen stod en bil som blinkade till oss. Vem kunde det vara? Det visade sig vara Olle – han hade följt vägbeskrivningen och kommit till fel ställe. Vi plöjde fram genom vattenmassorna till vändplanen och enades om att vi måste ta nästa väg ner mot Långforsen för att komma till grillkåtan. Snart såg vi skylten och svängde med gott mod ner mot vårt mål. Men si, det gick inte alls för efter ett par hundra meter så var vägen bortspolad. Översvämningen hade gjort sitt, och i samma veva ringde Christina ”Var är ni?” . ”Var är du”, undrade jag. ”Men jag står här vi bron. Var det inte här vi skulle träffas?”. Vi tog nu ett snabbt beslut att det nog var en mycket bra plats att träffas på. Nedanför bron ligger ett vindskydd med möjligheter att göra upp en eld, så det blev ju perfekt. Det tyckte nog Maria också som kom efter en stund. Hon hade kört direkt hit …”för det var ju här vi skulle träffas”.
Nu när poesiflocken var samlad, så tog det inte lång stund innan elden sprakade, och fikasäckarna öppnades. Hundarna Doris och Raddna hoppade glatt omkring och fick oss andra att skratta. Ingen poesiträff utan poesi, och denna kväll läste vi dikter ur Snöglöd och Christina läste ur Segertoner. Som vanligt blev det prat om både det ena och det andra, allt från dikternas innehåll, hur releasepartyt avlöpt, försäljning av böckerna till när vi ska träffas nästa gång, och innan kvällen var över var man nästan lite hes, för det krävs lite styrka att överrösta en dånande vårflod.

Fikaplatsen vid Laisan var en perfekt mötesplats, så det var ju tur att vi alla hittade dit.
Nu ser vi fram emot nästa träff som kommer att bli någon gång under sommaren. Förhoppningsvis ska platsen klart anges så inga missförstånd uppstår, men å andra sidan kan missförstånd utmynna i oväntade och trevliga händelser.
På vägen hem började regnet falla, så vi klarade oss precis!

Tillbaka till startsidan